|
Lejonbruden
I
skimrande
bruddräkt
så vit
som en
snö
står
djurtämjarns
dotter,
en
blomstrande
mö.
Hon
tvingats
att giva
en
främling
sin
hand.
I morgon
går
färden
till
främmande
land.
Ren
gästerna
samlas,
men tid
är det
än
för
Selma,
att
träffa
sin
trofasta
vän.
Och
sorgsen
hon går
till
lejonets
bur
att taga
farväl
av sitt
älskade
djur.
Hon
lägger
sig ner
där hon
förr
varit
van,
och
lindar
sin arm
kring
den
böljande
man.
Och
skogarnas
konung
sin
vildhet
har
glömt,
när
Selma
hon
smeker
och
viskar
så ömt.
"Vi
måste nu
skiljas,
min
bruddräkt
du ser.
Hav
tack,
kära
vän, nu
vi råkas
ej mer.
Jag
tvingats
att giva
en
främling
min
hand.
I morgon
går
färden
till
främmande
land.
Du
blickar
så ömt.
Du mig
säkert
förstår.
Förlåt
kära
vän, men
jag
torkar
en tår.
Men hör
hur min
brudgum
han
ropar
igen.
Farväl
nu för
alltid
min
älskade
vän."
Den
väldiga
svansen
nu
svängningen
tar,
och
Selma
står
dödsblek,
men
fattning
hon har.
Att
bedja
och hota
är
fåfängt
beslut,
för
dörren
står
djuret.
Hon
slipper
ej ut.
"Kom hit
med en
bössa,"
nu
främlingen
skrek.
"Ett
skott
skall
väl ända
den
blodiga
lek."
Och
dödstystnad
härskar,
geväret
han får.
Han
laddar,
nu
djuret
hans
mening
förstår.
Och
lejonet
rasar i
fängslande
bur,
vill
Selma
försvara
men vet
icke
hur.
Ett
rytande
skallar.
Barmhärtiga
Gud.
I
stycken
slet
lejonet
främlingens
brud.
Och
sedan
det
druckit
den
älskades
blod,
det
lägger
sig
stilla
med
nedslaget
mod.
Vid
bleknande
liket
det
väntar
få
tröst,
en kula,
som
mördande
sårar
dess
bröst.
 |
